Varför årets klimatförhållanden hjälpte orkanen Beryl att slå rekord

Orkanen Beryl, Atlantens första orkan 2024, började dåna över Karibien i slutet av juni och orsakade förödelse på Grenada och andra Windward Islands när den ökade i styrka. Den snurrar nu vidare som en buzzsåg mot Jamaica och Mexikos Yucatánhalvö.

Beryl är en rekordbrytande storm som kräver uppmärksamhet i ett år som redan har varit fyllt med rekordbrytande klimatfenomen.

Den 30 juni blev stormen den tidigaste atlantiska orkanen någonsin att uppnå kategori 4-status. Bara en dag senare hade den intensifierats ännu mer och blev den tidigaste atlantiska stormen någonsin att uppnå kategori 5-status, med ihållande vindar på cirka 270 kilometer per timme, enligt USA:s nationella orkancenter i Miami. (Från och med sent den 2 juli har stormen försvagats något men är fortfarande en kraftfull kategori 4 innan den når Jamaica.)

Det som driver Beryls vrede är de överhettade vattnen i Norra Atlanten. Flera team av forskare har förutspått att 2024:s atlantiska orkansäsong skulle bli ”hyperaktiv” som ett resultat av den rekordbrytande oceanvärmen, liksom den kommande starten av La Niña-fasen i El Niño-sydliga oscillationen, eller ENSO, klimatmönster.

Förutsagda eller inte, forskare är fortfarande förbluffade över de häpnadsväckande satellitbilderna av Beryl och den snabbhet med vilken stormen fick kraft, säger Brian McNoldy, en atmosfärsvetare vid University of Miami. Science News pratade med McNoldy om orkaner, oceanvärme och vad som kan förväntas för resten av den atlantiska säsongen. Denna intervju har redigerats för längd och klarhet.

SN: Jag tittar på dessa satellitbilder och dessa oceaniska temperaturdata och är häpen.

McNoldy: Alla som har tittat på detta är förbluffade. Det är helt utanför skalan, att vara i slutet av juni-början av juli, och havet har mer värmeinnehåll än det skulle ha vid toppen av orkansäsongen! Och vi är långt ifrån toppen.

SN: Så låt oss prata om oceanisk värme. Vi visste, redan förra året, att 2024 troligtvis skulle slå rekord. Vad ser vi nu?

McNoldy: I år har hela tropiska Atlanten varit varmare än genomsnittet, både när det gäller havsytetemperaturer och oceaniskt värmeinnehåll. När det gäller oceaniskt värmeinnehåll — om vi bara zoomar in på Karibien, som är den relevanta delen för denna orkan — är det lätt att det är på rekordnivå. Det oceaniska värmeinnehållet nu ser mer ut som det normalt skulle göra andra veckan i september, vid toppen av den atlantiska orkansäsongen.

Området i Norra Atlanten där de flesta av dess orkaner bildas, känt som ”huvudutvecklingsregionen” (se infälld karta), var laddat med superheta vatten för att driva kraftfulla stormar även innan orkanen Beryl började organisera sig. Regionens oceaniska värmeinnehåll — ett mått inte bara av temperaturen vid havsytan utan också hur djupt ner i vattenkolonnen det sträcker sig — har varit högre än någonsin uppmätt tidigare 2024 (mörkröd linje), till och med överträffande 2023 (ljusröd linje), som var den tidigare rekordhållaren. Det genomsnittliga oceaniska värmeinnehållet för huvudutvecklingsregionen från 2013 till 2023 visas i blått.

SN: Vad är skillnaden mellan havsytetemperatur och oceaniskt värmeinnehåll?

McNoldy: Havsytetemperatur är enkelt att förstå — det är bara temperaturen precis vid havsytan. Oceaniskt värmeinnehåll är ett mått på hur djupt det varma vattnet går. Det kan mätas på några olika sätt. De data jag bearbetar [för att analysera oceaniska värmetrender] beräknar oceaniskt värmeinnehåll baserat på temperaturer som är 26° Celsius eller högre. Det är ett väldigt tropiskt cyklonorienterat tal — generellt tänker vi att orkaner kan bildas och upprätthålla sig själva med vattentemperaturer på 26° C eller högre. Om vattnet är så varmt bara ytligt är det oceaniska värmeinnehållet väldigt litet. Men om det varma vattnet går mycket djupare är det oceaniska värmeinnehållet stort.

SN: Varför är oceaniskt värmeinnehåll viktigt för orkaner?

McNoldy: För stormar som Beryl, väldigt starka stormar, om den rörde sig över en del av havet där det varma vattnet var ytligt skulle den lätt kunna virvla upp kallare vatten till ytan, vilket kan minska dess intensitet. Den lämnar också ett kallare spår efter sig. Men i detta fall tvivlar jag på att vi kommer se mycket av ett kallt spår, eftersom det varma vattnet är så djupt, kommer den bara att virvla upp mer varmt vatten. Det varma vattnet går ner till ungefär 100 till 125 meter djup. Så det försvinner inte någonstans. Stormar virvlar inte ens upp vatten så djupt. Det är ganska galet.