Influencer-romans går till skrämmande extremer i Skywalkers: En kärlekshistoria | Vanity Fair

Det har funnits dokumentärer om sociala influencers tidigare, och det har verkligen funnits långa YouTube-videor där kreatörer försöker ge en filmisk snurr åt sina liv. Men det har kanske aldrig funnits något liknande Skywalkers: A Love Story, den nya filmen från regissören Jeff Zimbalist som har premiär på Netflix den 19 juli. Skywalkers kan vara den första i en ny genre: utökad vlogg (eller TikTok eller Instragram-rulle) som långfilm, som existerar någonstans mellan fakta och fiktion och allt i tjänst för att marknadsföra ett varumärke.

Det kan låta som en negativ kritik – och på vissa sätt är det det. Men Zimbalists film är också ett helt övertygande porträtt av två galna människor som är galet förälskade och riskerar sina liv för vad de har ansett som konst. Filmen fokuserar på Angela Nikolau och Vanya Beerkus, ett par våghalsiga ryssar vars hobby som blivit yrke är att skala olika urbana strukturer – mestadels skyskrapor och broar. Fångade av GoPro-kameror och drönare, har dessa bedrifter gjort paret känt. Eller ökända, om du råkar arbeta för en polisavdelning i något av de olika länder vars lagar Nicolau och Beerkus har brutit mot.

Zimbalists film hittar paret innan de är ett romantiskt föremål. Nikolau ger sin bakgrund i voiceover: cirkusartistföräldrar, en medfödd önskan om spänning långt över normen. Hon och Beerkus ansluter till en början eftersom han behöver en partner för en sponsrad video. Snart korsar de världen tillsammans, tar sig allt fler vågade höjder för att fånga svindlande bilder av unga människor som fångas i svimningen av sin egen skenbara oövervinnlighet. Beerkus, som verkar komma från en rikare familj och har ett mysigt (och havsnivå) jobb som väntar på honom om han skulle vilja det, är imponerad av Nikolaus envishet, men blir snart orolig för hennes säkerhet.

Det finns något sött, om än ganska gammaldags, i den här romansen, två post-adolescents med förvirrande nerver som måste förhandla om den kvoterade balansen i ett förhållande – särskilt hur deras respektive kön ska styra deras dynamik. De måste också utstå pandemin och dess fruktansvärda effekter på deras verksamhet – de flesta av deras sponsorer hade varit kunder i resebranschen – innan de förbereder sig för vad som kan bli deras största jippo hittills. De planerar att skala Malaysias Merdeka 118, den näst högsta byggnaden i världen, hela vägen till toppen av dess spira.

Därmed förvandlas filmen till något av en världsomspännande heistthriller, med intrikata planer gjorda och en spänningsfull infiltration av en hårt bevakad överbyggnad. Zimablist använder sig fascinerande av tillgången som ges av hans undersåtars obevekliga självdokumentation. Skywalkers blandar skickligt Zimablists tredjepersonskameraarbete med förstapersonsmaterialet; filmen är en häpnadsväckande sammanfogning av perspektiv. Man undrar dock vad som kan ha gjorts bara för dessa kamerors skull, särskilt en sekvens där en tvivlande Nikolau snubblar in på en cirkus och tårfyllt begrundar sin relation och livet. Det är ett gripande ögonblick, men väldigt bekvämt.

Det som kanske är mest alarmerande med hur Skywalkers går i sömmen mellan sanning och en skummare motsvarighet är hur lite man börjar bry sig om den suddigheten. Hybridkonstruktionen skapar tilltalande drama, allt centrerat kring dessa skrämmande verkliga klätterscener. Man börjar lita på att kärleken som går mellan dessa två galningar också är verklig, så brinnande tycks de dröja i en knipa av existentiella dilemma.

Nikolau är den sanna huvudrollen i filmen; hennes tuffa trots är i allt mer spännande samtal med den lösa, känsliga, självuttalade feminina presentationen av hennes verk. Jag tror inte att du skulle hitta en sådan karaktär i Amerika; hon verkar helt född av en österländsk tradition som trär en sträng konservatism genom mörk poetisk romantik. Hennes är den krävande passionen hos en bolsjojdansös, en sorts graciös stelhet.

Hon gör ett stort tal för kändisar. När filmen närmar sig sitt slut framstår den drivkraften till viral berömmelse som kanske det främsta existensberättigandet för hela projektet. Vilket sätter något av en sur ton på vad som annars varit en märklig och omslutande upplevelse. Vi hör Nikolau och Beerkus prata om sin NFT-verksamhet – som säljer exklusivt ägande av sina fotografier och video – tidigare i filmen, men i slutet är det i skarpt centrum. Det är ett avväpnande, helt och hållet 2020-tals digitala försäljningsargument, ett förtroende för en ny ekonomi där människor som Nikolau och Beerkus vill stå i centrum – inte för sin klättring, utan för sin marknadsföring.