Efter vägkanten våldet i Islamabad, flydde Taha Siddiqui till Frankrike - och byggde en vattenhål för alla | Vanity Fair

För flera år sedan trodde den pakistanska journalisten Taha Siddiqui att hans största risk var att dödas av sitt lands militär. Saker har förändrats. "Nu är hotet bara en full person," säger han lätt, "vilket är lättare att hantera." Det är en fredagskväll i juli i Paris, och Siddiqui's bar, The Dissident Club, är på väg att öppna. Siddiqui skämtar medan han städar smutsiga glas från föregående kväll. Siddiqui, 41 år, bär långa polisonger och en goatee, ett flin och en hatt. Hatten har blivit något av en uniform för Siddiqui, som säger att han började bära dem när han öppnade baren 2020. "Det är en slags personlighetsgrej för en bartender," säger han. "Och de säger inte 'Assalamu alaikum,'" tillägger han och syftar på den arabiska hälsningen som vanligtvis utbyts mellan muslimer. År 2006 började Siddiqui sin karriär inom den inhemska mediabranschen och gick snabbt vidare till att rapportera för internationella medier, inklusive France 24 och The New York Times. År 2014 vann han Frankrikes prestigefyllda Albert Londres-pris, uppkallat efter en pionjär inom undersökande journalistik. Mycket av Siddiquis bevakning fokuserade på Pakistans mäktiga militär. "Och militären tyckte inte om det," förklarar han enkelt. År 2018, medan Siddiqui var på väg till flygplatsen i Islamabad, stoppade en grupp män hans taxi, misshandlade honom och försökte kidnappa honom. Han lyckades fly från bilen, springa in i motströmmande trafik och hoppa in i en annan taxi, sedan gömma sig i diken längs motorvägen tills han kom till en serviceväg där han tog en annan taxi till en polisstation. Kort därefter flydde Siddiqui, hans fru och deras son Pakistan för Frankrike, där de har levt som flyktingar sedan dess. "Det finns mitt liv före exil och mitt liv efter exil," säger Siddiqui. För Siddiqui leder allt tillbaka till det attack, som han tror var iscensatt av militären. (Regeringen har förnekat all inblandning.) "Det är alltid där i bakhuvudet," säger han. "Baren själv är en påminnelse." Siddiqui grundade The Dissident Club som en mötesplats för kollegor inom journalistik, aktivister och andra som har flytt fara i sina hemländer för skydd i Paris. Exil kan vara en ensam upplevelse. "Du blir väldigt deprimerad," säger Siddiqui. The Dissident Club är ett sällsynt försök att bekämpa den isoleringen och främja gemenskap bland exilbor. "Exil är märkligt tilltalande att tänka på men fruktansvärt att uppleva," skrev den palestinsk-amerikanska forskaren Edward Said, som förvisades från Jerusalem som barn. "Det är den oåterställbara skiljelinjen som tvingas mellan en människa och en infödd plats." Exil var en vanlig straff i forntiden. Nu går alltfler journalister och andra dissidenter i självförvållad exil för att undvika att fängslas eller på annat sätt bli måltavla i sina hemländer, säger Tomas Dodds, en assistentprofessor vid University of Wisconsin-Madison som har forskat om exiljournalister. "Du lever i en konstant dissonans." Den ryska journalisten Daria Timchenko, som flydde Moskva 2022, känner till den känslan. Det gör också afghanska journalisten Mariam Mana, i Paris sedan 2015 på grund av dödshot i Afghanistan. "Jag arbetar och jag gråter," säger hon. Journalisten Mohamed Maher Akl flydde från Egypten efter att regeringen hade label honom som terrorist. "Jag höll utkik ut genom fönstret på allt, för det var sista gången för mig att se det," säger han om flykten. The Dissident Club erbjuder en mycket behövlig samlingsplats. "När en exiljournalist känner sig ensam påminner den här klubben dem om att de inte är det," säger Maher Akl. The Dissident Club, beläget i det 9:e arrondissementet, är lekfullt respektlöst, med röda och gröna väggar och mångfärgade lampor. Ett hörn av baren har en väl genomstungen darttavla omgiven av bilder av olika auktoritära ledare, inklusive Vladimir Putin och Muammar Gaddafi. Ett neonrött skylt som läser "Where Dissidents of the World Meet" badar baren i sin glans. På denna etablering är "Ät! Drick! Rebel!" en livsstil. Bakom bardisken, där Siddiqui blandar drinkar till ett växande antal gäster, sitter en skylt inkilad mellan flaskor av Jägermeister och mezcal: "Nej Jag Vill Inte Höra Din Livshistoria." De flesta gästerna dricker öl eller vin, säger Siddiqui, men han gillar också att servera en specialdesignad cocktail han kallar Red Mosque. Gjord av vodka, limoncello och pakistansk rosirap är drinken en hänvisning till Röda moskén i Islamabad, där en strid mellan militanta och landets militär dödade dussintals. Siddiqui utvecklade receptet med en vän på en underjordisk fest i Pakistan för flera år sedan. "Vi ville bara vara roliga och hädiska," säger Siddiqui. "Jag skulle antagligen bli dödad för det." Men The Dissident Club förenar människor. "Min bar är liten. Det är en mysig plats där folk kommer och vanligtvis hamnar att skapa vänskaper," säger han.Siddiqui hämtade inspiration från de parisiska litterära kaféer som författare frekventerade i början av 1900-talet. Förutom livemusik arrangerar baren ofta bokdiskussioner och samtal om mänskliga rättigheter; Airbnb har listat det som en upplevelse i Paris. Siddiquis egna bok, en seriebok med namnet The Dissident Club: Chronicle of a Pakistani Journalist in Exile, visas. Ursprungligen på franska, publicerades den på engelska tidigare i år. Kvällen jag besöker, kommer några av Siddiquis exilvänner förbi, inklusive Rateb Noori, en exiljournalist från Afghanistan. Noori flyttade till Paris efter att Kabul fallit till talibanerna 2021. "Även nu, när jag har en ledig timme, är det första stället jag tänker på The Dissident Club," säger Noori, som arbetar på Agence France-Presse. Noori tror inte att någon annanstans än Kabul någonsin kommer att kännas som hemma, men han fortsätter att gå till baren på grund av människorna. "Jag kan relatera till dem," säger han. "De har nästan upplevt samma saker." Andra exilier pekar specifikt på Siddiqui. "Taha har empati. Han är mycket välkomnande," säger den ryska filmskaparen Taisiya Krugovykh. Det är varmt den här kvällen i den franska huvudstaden, där luftkonditionering fortfarande inte är garanterad. Ett fåtal fläktar gör sitt bästa för att minska barrestaurangens bastuliknande temperatur. Livlig jazzmusik, med gitarrer, en kontrabas och till slut en trumpet, börjar senare på kvällen när baren fylls med fler kunder. På andra kvällar spelar en av bartendrarna - en exilrussisk musiker vid namn Slava Ipatov - saxofon. Siddiqui snubblade över jazz när han först flyttade till Paris, och han blev snabbt förälskad i det. "Jazz är avvikande musik. Den har sin egen avvikande historia," säger han. Stående på trottoaren bland en grupp gäster, tar Siddiqui ett långt bloss på sin cigarett innan han krossar den i en överfull askkopp. "Kanske har det att göra med min trauma, men jazz lugnar verkligen mig," säger han. Strax före två på morgonen har de flesta gästerna lämnat för natten. Siddiqui tar in de glas som gästerna lämnade utanför och ställer dem på baren- för att rengöras någon gång innan baren öppnar igen följande kväll. Med en sista klunk öl skämtar Siddiqui om att det här var en relativt lugn kväll. Andra, säger han, är mer livliga. "Jag är grannskapets avvikare," säger Siddiqui. Handskriven i vitt skrift på sidan av barrestaurangens röda exteriör är ett utdrag ur en urdu-dikt av Habib Jalib, en pakistansk poet som fängslades under militärdiktaturerna från 1960-talet och 80-talet. Två dröjsmålare - en granne som bor bredvid och en irakisk college student - röker kedjerök på trottoaren. Siddiqui översätter dikten till engelska och betonar en rad: "Jag lärde mig aldrig att skriva med tillstånd." Sedan låser Siddiqui baren, säger ett effektivt adjö, hoppar på sin cykel och rider ut i natten.