Kolcykeln brist kan driva Jorden in i en istid när planeten överkorrigerar för uppvärmning.

25 september 2025 av University of California - Riverside redigerad av Sadie Harley, granskad av Robert Egan vetenskaplig redaktör assisterande redaktör Den här artikeln har granskats enligt Science X:s redaktionella process och riktlinjer. Redaktörerna har framhävt följande egenskaper samtidigt som de säkerställt innehållets trovärdighet: faktagranskad fackgranskad publicering pålitlig källa korrekturläst UC Riverside-forskare har upptäckt ett pusselbit som saknades i tidigare beskrivningar av hur jorden återvinner sitt kol. Som ett resultat tror de att den globala uppvärmningen kan överkompensera och leda till en istid. Den traditionella synen bland forskare är att jordens klimat hålls i schack av ett långsamt men pålitligt naturligt system för bergvittring. I detta system fångar regnet koldioxid från luften, träffar blottade stenar på land—särskilt silikatbergarter som granit—och löser sakta upp dem. När denna fångade CO2 når haven tillsammans med löst kalcium från stenarna, bildar de snäckskal och kalkstensrev, vilket låser in kolet på havets botten i många hundratals miljoner år. "Ju varmare planeten blir, desto snabbare vittrar stenar och tar upp mer CO₂, vilket kyls ner planeten igen," sa Andy Ridgwell, UCR-geolog och medförfattare till artikeln publicerad i Science. Emellertid tyder geologiska bevis på att istider tidigare i jordens historia var så extrema att hela planetens yta täcktes av snö och is. Därför säger forskarna att en försiktig reglering av planetens temperatur inte kan vara hela historien. Den saknade delen handlar också om kolbegravning i oceanen. När CO₂ ökar i atmosfären och planeten blir varmare, tvättas fler näringsämnen som fosfor ut i havet. Dessa näringsämnen driver tillväxten av plankton som tar in koldioxid när de fotosyntetiserar. Sedan när de dör, sjunker de till havsbotten och tar med sig kolet. Men i en varmare värld med mer algaktivitet tappar haven syre, vilket gör att fosfor återvinns istället för att begravas. Detta skapar en återkopplingsmekanism där fler näringsämnen i vattnet skapar mer plankton, vars förmultning tar bort ännu mer syre, och fler näringsämnen återvinns. Samtidigt begravs massor av kol och jorden svalnar. Detta system stabiliserar inte klimatet på ett försiktigt sätt, utan istället överkompenserar och kyler ner jorden långt under dess starttemperatur. I studiens datormodell kan detta utlösa en istid. Ridgwell jämför allt detta med en termostat som arbetar övertid för att kyla ett hus. "På sommaren ställer du in termostaten på runt 78°F. När lufttemperaturen stiger utanför under dagen tar luftkonditioneringen bort överflödig värme inomhus tills rumstemperaturen kommer ner till 78 och sedan slutar den," sa Ridgwell. Använda sin analogi är inte jordens termostat trasig, men Ridgwell föreslår att den kanske inte befinner sig i samma rum som luftkonditioneringsenheten, vilket gör prestandan ojämn. I studien gjorde lägre atmosfäriskt syre i den geologiska forntiden termostaten mycket mer instabil, därav de gamla extrema istiderna. När människan lägger till mer CO₂ i atmosfären idag kommer planeten att fortsätta att värmas upp på kort sikt. Författarnas modell förutspår att en kylning kommer att ske. Nästa gång kommer dock troligen att vara mildare eftersom det nu finns mer syre i atmosfären än i forntiden, vilket dämpar näringsämnesåterkopplingen. "Som att placera termostaten närmare luftkonditioneringsenheten," tillade Ridgwell. Ändå kan det vara tillräckligt för att påskynda början av nästa istid. "I slutändan spelar det någon roll om början av nästa istid är 50, 100 eller 200 tusen år in i framtiden?" funderade Ridgwell. "Vi behöver nu fokusera på att begränsa den pågående uppvärmningen. Att jorden till slut kommer att svalna ner igen, på vilket sätt det än är lite instabilt, kommer inte att hända tillräckligt snabbt för att hjälpa oss under denna livstid." More information: Dominik Hülse et al, Instability in the geological regulation of Earth's climate, Science (2025). DOI: 10.1126/science.adh7730. www.science.org/doi/10.1126/science.adh7730 Tidskriftsinformation: Science Tillhandahållen av: University of California - Riverside